tears stream down your face when you lose something you cannot replace
Idag sa jag hejdå för sista gången till världens bästa, finaste lilla mormor.
Den tionde februari kom samtalet som fick mig att halka och tappa fotfästet och idag begravdes hon.
varje andetag idag har gjort ont och jag har fällt varenda tår som finns att fälla.
även om det på många sätt var en lättnad att konkret få säga adjö, så är sorgen på tok för stor för att bära och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen just nu. allt gör verkligen hela mitt väsen så illa och jag behöver någon som kan hålla om, som kan stryka över kinden och som kan mumla precis vid hårfästet att alltalltallt nog faktiskt kommer bli bra.
Inget annat hjälper.
Men jag måste säga tack, tusen tack, till alla fina vänner som visat idag var ni står. som skickat små pustar av kärlek och som blottat era hjärtan om ens bara för en halv minut. att bara fråga hur jag mår har räckt. så till alla er som har brytt sig om idag vill jag på något sätt försöka berätta att ni betyder så oerhört mycket. utan er skulle ingenting räknas.
minst av allt jag.
