Sova, Äta, Jobba, Börja Om
synkroniserad tvättbalett, grillkväll & st quentin la poterie
Har återigen landat i Bagnols och vi preppar järnet inför slututställning nu. Fyra veckor kvar och vi jobbar, jobbar, jobbar. Förutom våra egna projekt till denna har vi workshops samt vanlig skoltid. I fredags fick vi dock PÅSKLOV vilket resulterat i den sista bilden på Frida. Vi är alltså mycket taggade på detta, trots att i princip all tid kommer gå till studier.
Sen i onsdags har vi hunnit tvätta (tvätteriet är f.ö en fantastisk plats där en kan roa sig med bokläsning, stickning eller synkroniserad tvättbalett vilket jag och Frida föredrar (OBS! endast när det är folktomt.)) Vi har haft årets första grillkväll och vi har åkt på en dagsutflykt till Uzes (för loppis) och St Quentin La Poterie (för öppet hus i alla deras fantastiska keramikverkstäder). Jag fyndade en kappa samt en skolplansch från 20-talet (!) med nervsystemet. ÄR NÖJD.
Imorgon ska vi förbereda påskfest (ja, detta inkluderar skattjakt med ledtrådar, äggtoddy, påskmust, lax, lamm, sill, snaps & en himla massa godis) och arbeta inför utställningen. Först - sova!
Puss & hej
.
Hej och hallå!
Jag tänkte skriva lite kortfattat om hur vardagen kan se ut för en kulturarbetare.
Nästan dagligen sen jag började gymnasiet har jag stött på uttrycket: "Men åååååh, vad lyxigt att plugga till <insert valfritt kulturrelaterat yrke>. Det är bara att chilla hela tiden" och i allra högsta grad sen jag började plugga konst tittar folk jag möter drömmande bort och säger "åh, tänk att bara kunna ta det lugnt hela dagarna. Måla någon tavla ibland, komma bort från vardagen, slippa all stress".
Detta gör mig orimligt irriterad.
Självklart är det lyxigt att få ha förmånen att arbeta med det en älskar och brinner för. Absolut är det fantastiskt att ha möjlighet att studera något som både driver en och får en att växa. Men STOPP OCH BELÄGG när det uttryckligen beskrivs som "ett slappt yrkesval".
Just nu går jag exempelvis i skolan nio till fyra alla dagar i veckan, med undantag för vissa dagar då kvällslektioner är inlagda på schemat. Vi studerar bland annat franska, konsthistoria, filmkunskap samt har olika workshops med olika tekniker. UTÖVER denna tid har vi franskaläxor, våra individuella projekt såsom slututställningar, fängelseprojektet & Patrick Devreux-projektet att tänka på, vilket gör att en stor del av även fritiden går till studier. Det låter väl ungefär lika oslappt som många andra utbildningar om du frågar mig.
Att arbeta med konst (eller musik, teater, dans, kreativt skrivande, you name it) kräver planering, tålamod och materialomkostnader. Att tro att en konstnär bara kan spotta ur sig femton tavlor, ställa ut, sälja och börja om är omöjligt (eller iallafall extremt sällsynt). Som musiker är det inte heller bara att spruta ur sig femton låtar, boka in spelningar, genomföra dessa och börja om på nytt. Alla dessa yrken kräver slit, svett, blod och tårar precis som på vilken annan arbetsplats som helst och jag vill bara att det ska finnas någon form av förståelse för detta. Som jag tidigare nämnt ÄR det roligt, det ÄR givande, det ÄR drivande och det ÄR fantastiskt jäkla fint att få arbeta med kultur. MEN (!) det är INTE enkelt, det är INTE "bara att måla någon tavla ibland" och du slipper INTE all stress. Ha detta i åtanke nästa gång du påpekar för en kulturarbetare att hens liv är en dans på rosor, s'il vous plaît.
Adjöken.
Nästan dagligen sen jag började gymnasiet har jag stött på uttrycket: "Men åååååh, vad lyxigt att plugga till <insert valfritt kulturrelaterat yrke>. Det är bara att chilla hela tiden" och i allra högsta grad sen jag började plugga konst tittar folk jag möter drömmande bort och säger "åh, tänk att bara kunna ta det lugnt hela dagarna. Måla någon tavla ibland, komma bort från vardagen, slippa all stress".
Detta gör mig orimligt irriterad.
Självklart är det lyxigt att få ha förmånen att arbeta med det en älskar och brinner för. Absolut är det fantastiskt att ha möjlighet att studera något som både driver en och får en att växa. Men STOPP OCH BELÄGG när det uttryckligen beskrivs som "ett slappt yrkesval".
Just nu går jag exempelvis i skolan nio till fyra alla dagar i veckan, med undantag för vissa dagar då kvällslektioner är inlagda på schemat. Vi studerar bland annat franska, konsthistoria, filmkunskap samt har olika workshops med olika tekniker. UTÖVER denna tid har vi franskaläxor, våra individuella projekt såsom slututställningar, fängelseprojektet & Patrick Devreux-projektet att tänka på, vilket gör att en stor del av även fritiden går till studier. Det låter väl ungefär lika oslappt som många andra utbildningar om du frågar mig.
Att arbeta med konst (eller musik, teater, dans, kreativt skrivande, you name it) kräver planering, tålamod och materialomkostnader. Att tro att en konstnär bara kan spotta ur sig femton tavlor, ställa ut, sälja och börja om är omöjligt (eller iallafall extremt sällsynt). Som musiker är det inte heller bara att spruta ur sig femton låtar, boka in spelningar, genomföra dessa och börja om på nytt. Alla dessa yrken kräver slit, svett, blod och tårar precis som på vilken annan arbetsplats som helst och jag vill bara att det ska finnas någon form av förståelse för detta. Som jag tidigare nämnt ÄR det roligt, det ÄR givande, det ÄR drivande och det ÄR fantastiskt jäkla fint att få arbeta med kultur. MEN (!) det är INTE enkelt, det är INTE "bara att måla någon tavla ibland" och du slipper INTE all stress. Ha detta i åtanke nästa gång du påpekar för en kulturarbetare att hens liv är en dans på rosor, s'il vous plaît.
Adjöken.
En oväntad återförening
Hej hörrninini!
Nu har jag landat i Suéde (igen) för en veckas lov samt för min praktik.
I fredags åkte jag upp till Palmcrantz för att säga hej till söstra mi och krama om några gamla lärare. Väl där kom Per (Anna Lisa och Eriks pappa) och undrade om jag & AL skulle följa med och hämta Erik som skulle komma med tåget snart.
OM VI VILLE!! (Jag som inte ens trodde han skulle komma den dagen.)
Därefter åkte vi hem till dem i Odensala och drack te hela eftermiddagen, myste med Kalix och kramades ca 90 % av tiden. Mår så himla bra av dessa två personer.
Nu har jag landat i Suéde (igen) för en veckas lov samt för min praktik.
I fredags åkte jag upp till Palmcrantz för att säga hej till söstra mi och krama om några gamla lärare. Väl där kom Per (Anna Lisa och Eriks pappa) och undrade om jag & AL skulle följa med och hämta Erik som skulle komma med tåget snart.
OM VI VILLE!! (Jag som inte ens trodde han skulle komma den dagen.)
Därefter åkte vi hem till dem i Odensala och drack te hela eftermiddagen, myste med Kalix och kramades ca 90 % av tiden. Mår så himla bra av dessa två personer.
