Gamla texter

Ikväll har jag suttit och gått igenom en himla massa gamla skolarbeten och hittade den här texten. Det var det absolut första jag skrev när jag precis hade börjat gymnasiet. Jag kommer inte ihåg vad uppgiften var, mer än att det skulle skrivas i dåtid, och jag antar att det var eget kreativt skrivande. Hade en period där jag bara skrev om ungefär-26-åriga, sköra, rödhåriga flickor, och här är uppenbarligen en till, haha. Tänkte att jag lika gärna kunde dela med mig den, det är ju trots allt ganska kul att jämföra gammalt och nytt som försigår i ens huvud.

 

Maja Hedén

ESMUS11a

Svenska 1

Hösten 2011

 

 Hans armar, tätt slutna kring hennes skira kropp, som för att skydda henne från omvärlden. Han visste inte om det var den tunna, nästan genomskinliga huden eller de djupblå ringarna under hennes gröna ögon, som fick honom att tänka på glas. Så skör. Det röda håret, som växt sig långt nu, klättrade nerför hennes smala rygg och slutade strax ovanför höften. Han ville röra det, men visste inte om han vågade. Hon sträckte ut armen, trevade över nattduksbordet innan hon hittade fjärrkontrollen. På ettan gick True blood. Stämningen var harmonisk, utanför föll snön.

En varm doft av nybakat bröd smög sig igenom huset och klockan som tickade visade att fem minuter återstod innan det var färdigt. Hon slank ur hans grepp och svepte filten tätare mot kroppen innan hon lämnade den trygga kanapén. Den plötsliga kylan som klinkergolvet utstrålade, spred sig längs med de bara benen och hon skyndade på stegen mot köket. Han ropade något till henne från vardagsrummet, men hon kunde inte höra vad.

Utan att tveka, öppnade hon den nedersta skåpluckan. Under en hög med handdukar låg de trasiga gamla grytlapparna. Hon kikade in i ugnen. Mjukt och gyllene hade brödet växt till sin dubbla storlek. Perfekt. Hon kände sig upprymd, nästan exalterad över att ha lyckats. Ljudlöst drog hon ut plåten och ställde den åt sidan. Utan att hon hört honom, hade han smugit sig upp bakom henne. Med armarna runt hennes midja kysste han henne fjäderlätt i nacken. Hans händer smekte försiktigt hennes höfter. Innan hon vände sig mot honom fick hon en skymt av hans ansikte. Det lockiga, mörka håret, de ljusblå ögonen och den rosa, lite sneda munnen uppdragen i ett brett flin. Sedan lutade han sig ner för att kyssa henne. Hon smakade smultron och sommar och han, han kunde inte få nog. Trots att hon var den enda han vilat ögonen på i fem års tid, hade han inte lyckats vänja sig vid hennes slående skönhet.

Sakta började hon röra sig ifrån honom.

En lång stund såg de på varandra. Utan ett ord gick hon tillbaka till vardagsrummet och kröp ihop i den röda fåtöljen. Han följde inte efter. Istället öppnade han kylskåpet och nappade åt sig smöret och osten. Försiktigt skar han brödet i tunna skivor. Det dröjde inte länge innan hon åter reste sig och trevande tog några steg emot honom.

Ser du mig? Ville hon fråga. Är min existens påtaglig för dig?

Självklart, skulle han svarat. Men skulle han verkligen förstått? Hon trodde inte det, så hon lät det vara.

Försiktigt sträckte han ut sin hand. Hon lät honom röra vid hennes, flätade in fingrarna i hans. Han var varm. Han utstrålade trygghet.

 

Med ett ryck vaknar hon. Hon gråter. Varma tårar rinner längs med kinden. Så minns hon. Han hade varit så nära, hon hade känt honom hos sig.

Trots att det var så länge sen, känns den stora sängen fortfarande kall och ödslig.

Hon drar fingrarna genom det röda, kortklippta håret.

Kanske skulle hon återvända till verkligheten idag? Hon ser sig själv i spegeln, tycker sig möta ett annat par ögon än sina egna.

Ljuset kastar skuggor över hennes ansikte. Hon ser sjuk ut.

Sakta kryper hon tillbaka till det varma duntäcket. Dimman omsluter sig åter runt hennes sinnen.

Imorgon, lovar hon sig själv, ska jag återvända.

Imorgon.

 

 

 

 

Allmänt | |
Upp